Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar och kräver omedelbara åtgärder. #CCS är en del av lösningen. För att uppnå målen i Parisavtalet behöver vi inte bara minska utsläppen dramatiskt utan vi behöver också samla in, transportera och lagra koldioxid i massiv skala. Världen behöver en kollektiv insats och infrastrukturinvesteringar på en nivå som vi aldrig sett förut. Detta är något Altera Infrastructure jobbar intensivt med i sin Stella Maris CCS-lösning.
Altera Infrastructure är en global tjänstekoncern för energiinfrastruktur som främst fokuserar på ägande och drift av kritiska infrastrukturtillgångar i offshore oljeregioner i Nordsjön, Brasilien och Kanadas östkust.
Vi satt ned och pratade med Johanne Koll-Hansen Bø, Vice President och Head of CCS, på Altera Infrastructure, om vad som händer i Norge just nu och de utmaningar de jobbar för att lösa.
Berätta lite kort om Altera Infrastructure och Stella Maris CCS.
– Altera (tidigare Teekay Offshore) har byggt, ägt och drivit fartyg i mer än 40 år och var en pionjär inom denna typ av oljetransporter i både Norge, Storbritannien och Brasilien. Våra fartyg opererar säkert i tuffa miljöer och krävande väder, vilket är en nödvändig och viktig erfarenhet när vi ska samla in, transportera och injicera koldioxid offshore i Nordsjön, inleder Johanne Koll-Hansen Bø.
– Nu har vi utvecklat CCS-konceptet Stella Maris, som erbjuder en ”one-stop-shop” med en koldioxidterminal som kan ta emot koldioxid från flera utsläppare, stora koldioxidfartyg för transport och injektion samt permanent lagring offshore i Nordsjön. Utsläpparen levererar koldioxiden till en terminal eller annan uppsamlingsplats och Altera tar sedan över ansvaret för koldioxiden.
Vår Stella Maris CCS-lösning kommer att samla in, transportera och permanent lagra 10 miljoner ton koldioxid, från industriella källor varje år. Och det är bara början. Vår maritima lösning är flexibel och skalbar och möjliggör snabb implementering av storskaliga CCS-projekt. Den innehåller allt – från insamling till förvaring.
– Ambitionen med Stella Maris CCS är att tillhandahålla kostnadseffektiva flytande CCS-infrastrukturlösningar för en global marknad, inte begränsad till storlek eller geografisk plats. Stella Maris kommer att hantera koldioxidvolymer som gör verklig skillnad och vår gemensamma ambition är att bli en global aktör som arbetar för att nå klimatmålen, berättar Johanne Koll-Hansen Bø.
Vilka är de största och mest brådskande utmaningarna för att få CCS på plats?
1. Allt för lite lagring och utsläpparna står redo 2026/2027
– Det vi ser som den största utmaningen just nu är de juridiska delarna. Lagar och regler måste vara på plats för att vi ska kunna starta CCS så fort vi är redo.
Det finns allt för lite lagring i Norge idag. När vi tittar på statistiken över alla CCS-projekt som pågår just nu, och som faktiskt kan vara i drift 2027/ 2028, så menar vi att om inte fler licenser för koldioxidlagring utfärdas i Norge så pratar vi om tiotals miljoner ton förlorad koldioxidlagring från år 2027 och framåt.
– När vi för något år sedan såg att det började hända saker inom CCS var inställningen att själva koldioxidlagringen kommer att lösa sig. Den delen kommer att falla på plats. Men nu ser vi att det tar för lång tid. Om industrierna, utsläpparna, skulle vara klara med sina infångningsanläggningar först om tio år, 2032, då hade vi haft gott om tid att lösa lagringen, men nu är problemet att några av dem är klara redan 2026/2027. Det är ett problem och nu måste lagringen på plats snabbt.
– Vi anser att Norge har ett särskilt ansvar när det kommer till lagring för att vi har den unika kompetensen och erfarenheten med offshore. Vi har sagt att vi öppnar för en stor industri och att vi öppnar för att ta emot koldioxidvolymer från Europa och då måste vi arbeta för att lösa det.
Behov av fler licenser
Altera och flera andra aktörer är redo att utveckla koldioxidlagring på den norska kontinentalsockeln och Altera har nu, tillsammans med Wintershall Dea, ansökt om en licens för koldioxidlagring. Den föreslagna lösningen innebär insamling, transport, injektion och lagring av 10 miljoner ton koldioxid årligen med hjälp av strategiskt placerade insamlingsnav och stora koldioxidtransportfartyg för transport till permanent lagring offshore.
Övriga sökande är Aker BP, Horisont Energi, Neptune Energy Norge och OMV (Norge).
Endast en aktör kommer att få tillstånd från Olje- och energidepartementet (OED). Det är fjärde gången som ett område för lagring av koldioxid på den norska kontinentalsockeln tillkännages och väldigt få har tillstånd utfärdade i dagsläget.
– I dagsläget är det allt för stor konkurrens om få licenser för koldioxidlagring i Nordsjön och de norska myndigheterna måste se till att göra något åt detta snabbt samt få ordentliga regelverk på plats, berättar Johanne.
– Det är många stora CCS-projekt på gång i europeisk industri, men många av dessa kommer att försenas eller läggas på is på grund av brist på lagringskapacitet. Ineffektiva licensrundor och onödigt stark konkurrens bromsar tyvärr dessa viktiga klimatprojekt.
När man tänker på hur viktigt CCS är, och vilket särskilt ansvar Norge har, är det väldigt onödigt att så starka företag måste kämpa för att få licenser. Det borde finnas mer än tillräckligt med licenser för alla. Det är viktigt att en stor aktör inte får ensamrätt till lagringen, då kommer det att förstöra en kommersiell CCS-marknad.
– Om vi tilldelas den här licensen kommer vi att etablera den första storskaliga kommersiella lösningen i sitt slag i Europa.
Rapporter visar att det kommer att finnas ett behov av att fånga och lagra 300-400 miljoner ton koldioxid varje år bara i Europa. I ett netto-noll-scenario globalt skulle vi behöva fånga och lagra 5 gigaton koldioxid per år, vilket motsvarar dagens globala oljemarknad. Det är enorma volymer koldioxid och för att lyckas med denna stora uppgift måste det finnas tillräckligt med lagringskapacitet.
– Processen för att ansöka om licens för lagring i Norge är lite speciell. Företagen själva kontaktar de norska myndigheterna och talar om att de vill ansöka om en lagringslicens för en specifik reservoar. Först då går myndigheten ut och informerar om att det nu är möjligt för aktörer att ansöka, berättar Johanne.
– Men det borde inte vara så. Myndigheterna bör endast utfärda tillstånd för områden som myndigheterna anser som bra och jag anser att de norska myndigheterna har alldeles för lite fokus på att de själva måste vara aktiva. Både vi och Bellona anser att licenspolitiken måste förändras, och bli mer lik koncessionsrundorna för olja och gas där staten aktivt utlyser områden.
Stella Maris redo 2026/2027
Om reservoaren Altera har sökt licens för är så bra som de tror kommer de vara klara 2027 eller 2026. Det enda som gör att det tar så många år är utvecklingen av reservoaren. Att bygga fartyg tar tre år, men att utveckla själva reservoaren kan ta längre tid.
– Allt kommer inte vara perfekt vad gäller lagar och regler från start. Men nyckeln ligger hos myndigheterna vad gäller lagring och detta får inte bromsa CCS-projekten, säger Johanne.
– Vi vill inte tvingas att ansöka om licenser i Danmark, Storbritannien, eller i Nederländerna, eller rent av i behöva skicka koldioxiden till Kanada. Norge måste förstå att de börjar släpa efter och faktiskt ställa sig frågan om de ska följa med på CCS-resan eller inte?
– Nu måste myndigheterna inse att denna nya växande industri är villig att ta risker och kostnader genom att förverkliga CCS och om de inte vill underlätta vårt arbete så får de lösa klimatarbetet själva. Staten har trots allt förbundit sig till Parisavtalet och de klimatmål som satts upp. Vi kan hjälpa dem med det, men det är deras problem att lösa i första hand. Därför är det viktigt att de känner press, tycker jag.
2. Bilaterala avtal måste på plats
– Londonprotokollet är enormt viktigt för hela EU och vi måste få bilaterala avtal på plats så att vi kan exportera koldioxid från Sverige till Norge, fortsätter Johanne.
– Jag är mycket för att ha ”open access” och anser att det är viktigt att de CCS-projekt som är klara först får lagring först och att det är ”open access” så att alla kan ansluta till infrastrukturen och få sina koldioxidvolymer fraktade och lagrade. Det tycker jag är väldigt viktigt. Och återigen, CCS får inte ses, åtminstone inte i början, som en separat bransch som måste utvecklas på egen hand. Då kommer vi inte att kunna skapa en kostnadseffektiv CCS-lösning.
– Vi måste se till att vi får rätt regelverk på plats, så att vi kan erbjuda tillräckligt med lagring, så att marknaden själv reglerar kostnaden och kostnaden för CCS blir tillräckligt låg.
3. Jobbar konkret i Sverige – kluster nödvändiga
– Vi jobbar väldigt konkret i Sverige nu och vårt drömscenario är att koppla samman flera hamnar i Sverige, både i söder och öster och sedan vidare norrut och även ansluta en terminal i Finland. Vi vill bygga ett stort nätverk, ett kluster, av terminaler för transport av koldioxid på stora fartyg till Norge. Det är på det sättet alla aktörer kommer att kunna dela på kostnaderna för CCS, berättar Johanne.
När vi skalar på det sättet kommer vi kunna gå långt över 10 miljoner ton transporterad och lagrad koldioxid, eller kanske till och med mer. På detta sätta får vi ihop utsläpparna och vi ser till att det blir en ”win-win” för alla.
– När infrastrukturen är på plats för de stora utsläpparna, eller dessa kluster, då har vi ”open access” och även mindre utsläppare kan ansluta till infrastrukturen. Vi är helt beroende av dessa kluster.
För alla oss som är aktiva inom CCS i Sverige är det viktigt att tala om för de lokala myndigheterna i Sverige att de måste prioritera att ge finansiering till företagen så att de kan få infångningstekniken på plats. Den delen av CCS-kedjan får inte bli en flaskhals.
– Vi arbetar aktivt med att anordna workshops i Sverige där vi samlar industrin och hamnarna för att visa och konkret planera hur vi kan bygga ett infrastrukturnätverk för CCS.
– En viktig sak att tänka på är att om vi ska klara av att samla in volymer både i Sverige och Finland, och kanske de baltiska länderna, då måste terminalerna vara ganska lika. Du måste kunna ha samma tryck och temperatur. Och om man ska transportera koldioxid från Finland eller östra Sverige till Norge så krävs stora fartyg. Små fartyg blir alldeles för dyrt. Och om vi bygger stora fartyg måste aktörerna i klustren välja lågt tryck och låg temperatur på koldioxidspecifikationen.
Vad är det viktigaste rådet till företag i Sverige som planerar för CCS idag?
– Företagen måste gå ihop i kluster så snabbt som möjligt, genomföra gemensamma studier som visar att kluster är nyckeln och dela på kostnaderna för att sätta upp koldioxidinfångning. Hitta synergier och stordriftsfördelar och titta på en gemensam lösning för transport på land och mellanlagring för att få ner koldioxidvolymerna till navet. Då kan de dela på kostnaderna för Stella Maris – det är nyckeln. Sen tar vi (Stella Maris) över resten!
Men allt handlar om att ha nätverken och vi ser att företaget har kommit långt med det i Sverige. Det är viktigt att alla knyter samman, snabbt. Stella Maris, utsläpparna, de som ska leverera fångstteknik, alla måste komma överens om vad den totala investeringen är, när de kan vara redo så att vi kan arbeta tillsammans. Det kommer att vara viktigt. Det är mitt råd och det viktigaste vi kan göra.
– Sedan måste myndigheterna i Sverige se vad de kan göra utöver det som redan är gjort. Alla incitamentsprogram som kan sättas på plats, stöd till driften vid start, lån eller andra sätt de kan hjälpa klustren är enormt viktiga.
Slutligen Johanne, vad är det absolut roligaste med ditt jobb?
– Det som är så underbart med det här och CCS är att det är industriell utveckling. Det är nytt och vi ligger i framkant av en helt ny bransch, som vi tror kommer bli enorm. Det är väldigt motiverande och väldigt roligt för mig personligen. Det är också väldigt spännande för Altera att få vara delaktiga i att skapa historia.
Det är ett väldigt krävande och komplext arbete men också väldigt givande. Du är där det händer och påverkar regelverk och CCS-utvecklingen. Det är också väldigt meningsfullt och det är ytterligare en personlig motivation att det är CCS, vilket jag tror kommer att vara en viktig del i att nå klimatmålen.
– Vi är öppna för allt samarbete vi kan uppnå. Vi delar Klimpos visioner och idéer om vad som krävs och vill verkligen stötta Klimpos arbete med att sammanföra branschen.
– Nu ser vi fram emot att träffas i Oslo på ”Klimpos BioCCS-safari” nästa vecka och fortsätta diskutera, avslutar Johanne.
Tack så mycket för detta intressanta och inspirerande samtal. Vi ser fram emot ett fortsatt samarbete och följa ert arbete både i Norge och Sverige.
//Klimpo
Den 6-7 februari får ni som deltar i Klimpos BioCCS-safari chansen att höra mer om detta och diskutera både med Johanna och andra aktörer och politiker på plats i Oslo. Det ser vi fram emot!
